Genom århundradena har folket i Pyrenéerna livnärt sig på fårskötsel och till sin hjälp har de haft sin berger des pyrénées. På våren påbörjar fårflockarna sitt bete vid foten av bergen för att allt eftersom sommaren går söka grönare gräs högre och högre upp. På hösten förs fåren återigen nedför för att övervintra i lågländerna. Herdarna sov under dessa månader utomhus tillsammans med sina djur i specialbyggda stenhus, som snarare kan liknas vid grottor än hus.
Herden, herdehunden och vallhunden är ett nära sammansvetsat
team där var och en har sin uppgift. Herden ger order till den alerta
vallaren, alltid reda att lyda minsta vink, och lotsar sin flock genom farliga
passager och förbi farliga raviner
,
samtidigt som herdehunden noga övervakar det hela. Ger bergern upp
ett varningsskall är snabbt pyrenéerhunden där och skyddar
herden, fåren samt sin lille vallande broder mot all fara. Skulle
björnar, vargar eller rävar vara framme slåss herdehunden
för sitt liv för att driva dem på flykt.
När man hade en herdehund att använda som vakthund, kunde man koncentera sig på att avla fram en stor vallningsinstinkt, sundhet och en viss typ på vallhunden. Bergern behövde inte försvara sig själv, vilket resulterade i att hunden kunde vara relativt liten och små hundar är en nödvändighet uppe bland bergen eftersom de är kvickare och säkrare på tassarna på vindiga klippspetsar. De behöver inte heller lika mycket mat vilket tillåter herden att ha fler hundar och därmed även fler får.
Bergern är en hund som i århundraden har formats och
anpassats för och av bergen. Storleken är liten, hasen är
låg, ländpartiet är kort och lätt välvt och ryggen
är relativt lång och mycket smidig. Detta är de särdrag
som gör bergern till en bergsbestigare av yttersta klass. Pyrénéernas dalgångar har
varit isolerade från varandra och därför har varje dal sin egna
typ. Trots denna skillnad har de grundläggande särdragen och urtypen
alltid funnits kvar.
Populationen bergerer har varit genomgående hög genom århundradena, vilket har gett uppfödarna en chans att minska genetiska defekter och upprätthålla rastyp och arbetsvilja. Detta ledde även till att två typer kunde stabiliseras, face rase och poil long. Face rase fann man företrädesvis på det pyreneiska låglandet och var uppskattad av boskapsdrivarna och hästhandlarna.
Bergern är en tusenkonstnär när det kommer till
vallningen. Den har vad man kan kalla situationsintelligens
och har lätt att anpassa sig till flertalet situationer genom att använda
olika arbetssätt och genom att visa prov på
stort initiativtagande.
I motsats till
border collien är det en kroppsvallare, går gärna nära
djuren. För att uppväga sin litenhet används skallet i situatione
r
där det behövs, och om den varningen inte övertalar fåren
får de sig ett litet nyp av bergerns tänder.
De som vet säger att berger des pyrénées är den vallhund som är bäst lämpad för arbetet uppe i bergen, vid långa förflyttningar till och från betesmarker finns det ingen som kan matcha den.
En berger är i sitt arbete outtröttlig, springer träget för att hämta vilsekomna får. Den är tuff mot djuren men anpassar vanligtvis sitt agerande efter situationen och kan även vara mjuk och försiktig. Det lilla formatet gör det möjligt att flytta flocken fint och försiktigt även på och över en bergskam, i det läget skulle bergern aldrig skrämma fåren eller stöta till dem.
Vid en normal arbetsvecka i Pyrénéerna
kan bergern först behöva samla ihop en avlägsen flock och
föra den tillbaka, för att sedan driva den stora flocken framför
sig genom ett smalt pass eller över en vinglig bro. Miljön uppe
i bergen tillåter inte att fåren förs fram i en klunga,
utan flocken måste sprida ut sig och ibland föras fram en och
en efter varandra genom ett riktigt smalt pass. Dessutom måste vallhunden
låta fåren sprida ut sig då de betar på de tunnsådda
ängarna uppe i Pyrénéerna. Hunden måste hålla flocken från vägen då bilar
passerar och samtidigt hindra fåren från att trampa ner plantage
vid vägkanten. Bergern måste kunna hålla ihop fåren
på en liten yta utan hjälp av fålla, någon sådan
finner man inte i bergen, och sedan skilja ut varje enskild tacka och h
ålla
henne stilla för mjölkning. Traditionellt behövde bergern
känna sin egna flock så väl att när herdarna färdades
med flera flockar samlade skulle bergern kunna separera sin egna flock från
de andra.
När bordercollien introducerades på 1970-talet till de franska herdarna, förutspåddes att bordercolliens intåg skulle slå ut de inhemska vallhundarna som arbetande hundar. Det visade sig att bordercollien visserligen är mycket duktig på finliret, men att den är allt för specialiserad vilket begränsade användningsområdena. Bordercollien blev fortare trött än en berger, den hade inte uthålligheten till att hålla ihop en flock uppe i bergen kilometer efter kilometer, dag efter dag. Bordercollien hade inte heller den initiativförmåga eller allsidighet man finner hos bergern och som är användbar vid vallningen uppe i bergen.
Fårskötseln har dock förändrats till det moderna även i Pyrénéerna och med det även vallhundens roll. Förflyttning av hjordar görs nuförtiden ofta med hjälp av lastbil, i vilken man för djuren direkt till betesmarkena där man dessutom har börjat använda sig av inhägnader. Detta innebär att de pyreneiska herdarna längre inte har samma krav på ihärdighet, uthållighet och initiativförmåga. Många använder sig därför av bordercollien som är betydligt mer formbar, lugnare och skickligare på de mer precisa och exakta uppgifterna. Med andra ord en motsats till bergern som är betydligt mer tjurskallig, hetsig, ivrig och som inte kan ligga stilla...
